Emma, 36, bytte dans mot lera
När Emma Kim Hagdahl bestämde sig för att lägga av med dansen för fem år sedan kändes det viktigt för henne att hitta en ny livsväg som kunde bli en lika djup kärlek som dansen hade varit. Hon hittade kerami ken och sedan hittade hon Sankt Olof. Under sommaren börjar hon bygga upp en keramikverkstad för kurser och medlemmar.
Sommaren 2020 bodde Emma Kim Hagdahl i Kö- penhamn med sin sambo och barnen Téo och Mika. Familjen bestämde sig för att skaffa ett sommarhus i Skåne men precis när de hittat det gamla torpet utanför Sankt Olof separerade Emma och hennes partner. Emma bosatte sig då per- manent i det nya huset med barnen.
– Jag hade tänkt ha keramikstudion hemma för då kan man gå in och sätta sig så fort barnen lagt sig, men efter ett litet tag fick jag höra talas om den här gamla fabriken. Just den här lokalen var en dansstudio, jag kom in här och kände hur dansaren i mig vaknade till liv, tänkte att jag kunde ha danslektioner här. Men det var lite som att träffa någon man en gång varit kär i. ”Varför lämnade jag dig? Jag älskar ju dig!”. Sedan umgås man ett tag och kommer ihåg varför det tog slut, så då rev jag ut dansmattorna och flyttade keramikstudion hit. Det är ju leran jag skall hålla på med.
Emma sitter vid drejskivan i den gamla industrilokalen mittemot kyrkan i Sankt Olof. Flera andra konstnärer och ett gäng vävande damer har lokaler i samma byggnad men den här fredagen är hon ensam i huset.
– Ens händer, rörelser, tankar avtecknar sig i leran. Vill man ha en form som är på ett särskilt sätt, med en särskild intention så upplever jag att leran kräver av en att man är totalt närvarande. Är man några steg före så har man försummat nuet med leran.
Hon testade att dreja första gången som barn hos en granne i Växjö.
–Men dansen hade mitt hjärta. Jag gick på balettaademin, danshögskolan och på Trinity Laban Conservatoire of Music and Dance i London och sedan jobbade jag som dansare och koreograf i nio år.
När hon ville skaffa barn började hon fundera på nästa karriärdrag och under ett besök hos en släkting i Portugal med egen keramikstudio återupptäckte hon leran.
– Jag blev exalterad bara av möjligheten att kunna skapa i princip vad som helst, någonting praktiskt, funktionellt och vackert av det här på sätt och vis enkla materialet.
Nu, fem år senare, börjar hon känna sig hyfsat trygg i sin nya yrkesroll. Hon har sålt sin keramik på Insta- gram ganska länge och nu har hon också hemsida och onlinebutik.
– Ja. Men om någon presenterar mig som ”Det här är Emma, hon är keramiker” känner jag mig tvungen att säga ”Nej, men jag jobbar med lera”. I keramiken känner jag mig ny och jag känner en stor respekt för att det finns människor som jobbat med det här i hela sina liv.
En av dem är Thomas Alexanderson, känd som Thomas drejare. När Emma flyttade till Österlen kontaktade hon honom och de gjorde ett byte. Thomas får ved till brännugnen från Emmas skog - Emma får komma till Thomas då och då för att lära sig.
–Jag har fått hänga med honom och se när han arbetar och det har varit en otrolig gåva, han har fått virke, jag har fått kunskap och givande samtal. Han är en otroligt skicklig keramiker.
Emma ser en stark koppling mellan dansen och leran. Båda hennes uttryckssätt har att göra med form och fysiskt minne, känslan av rörelse. Skillnaden är att hennes material tidigare var den egna kroppen, nu är det en yttre massa som hennes kropp kommunicerar med.
– Jag gör ett avtryck i leran som blir en kurva men leran gör också ett avtryck i min kropp, som ett minne. Det samspelet upplever jag som en dans, en poetisk och vacker känsla. Rörelsen och formen, energin som förs mellan leran och handen.
– Så som min keramik ser ut, den är inte så exakt utan organisk och dynamisk, och jag tror att den speglar hur min dans såg ut.
Skillnaden mellan de båda konstarterna är att resultatet av energin hon lägger ner på leran blir ett bestående objekt.
– Det är en jättestor skillnad för mig som varit dansare, ett immateriellt arbete. Jag finner en otrolig tillfredsställelse i att få lämna ett avtryck som finns kvar – estetiskt och formmässigt – jämfört med dansens flyktighet.
Emmas studio är minimalistisk, hennes keramik likaså. Koppar och kärl utan handtag, rena former och glasyrer som rör sig mellan vitt och mörkt brunt. Hennes objekt känns tyngdlösa på något sätt.
– I den delen av dansvärlden som jag jobbat i har det funnits ett ganska stort motstånd mot skönhet och estetik. Jag tyckte nästan att det var lite pinsamt om det blev vackert, det är så lätt att det blir det när man är ung och passar in i det där dansaridealet. Nu känner jag att jag får leva ut det vackra i keramiken, jag gör saker som jag tycker är vackra. Jag vill att varje objekt ska vara besjälat och jag känner ingen skam över det.
För ett par veckor sedan lade Emma ut en fråga på Facebookgruppen Anslagstavlan Österlen. Fanns det intresse för en keramikateljé öppen för medlemmar? Och det gjorde det. Emma fick över 80 svar.
– Responsen jag fick var att många vill gå någon slags introduktionskurs så det är det jag behöver planera för nu. Men det kräver ju förstås ett kapital också, att köpa in drejskivor och sådant så det behöver ske på ett hållbart och långsiktigt sätt. Det jag kan göra nu direkt är att köpa in en till drejskiva så att jag kan börja med introduktionskurser i sommar.
Men hon tänker inte sluta där. Drömmen för framtiden är flera stora ateljéer där konstnärer som vill jobba med lera på olika sätt kan hyra en plats.
– Dessutom ska det finnas en studio som är öppen för drop-in, som ett gym där man kan ha månadskort. En fullt utrustad studio med massor av arbetsytor och 20 drejskivor typ. Sedan ska det finns det en studio för inbjudna gästkeramiker från hela världen som kan håller kurser. Och det finns ju hur många sådana exper- ter som helst bara här på Österlen. Det är min stora dröm i tioårsperspektivet.